skoglundskan

Jag har redan gått in in någon slags semester-lunk. Vill bara vara hemma och njuta av gräset, havet och solen.
I helgen invigde vi både sommarstugan och båten. Grannarna i stugan ger en som vanligt lite smått ont i magen, men utsikten och sanddynorna är magnifika.
I går cyklade Mike, Ozzy och jag till Djursjön, c:a två kilometer hemifrån. Det är en stor klar fiske och badsjö, med bra klippor för sol och bad. Jag tog ett dopp a´la nudie, och kände mig friast i världen. Ett par badade då vi kom, och såg ut att vara påväg att bege sig hemåt. De tog väldigt lång tid på sig, så tillslut sa Mike lite högt:
-Ska du föna håret också?
Det var varmt och behagligt, och vi cyklade hem lagom tills att myggen vaknade.

Ett utdrag ur vistelsen på Ustö:

Jag: -Ska vi kanske ta och äta snart?
Mamma: -Jag vet inte, vad är klockan?
Jag: -Jag vet inte, men det spelar väl ingen roll vad klockan är. Är vi hungriga?
Mamma tittar på solen och säger: -Den är nog tre.

I går fick jag med mig Mike på en mountainbike-tur till sjön. Det var ljuvligt att sitta på bryggan med benen i vattnet och vicka på tårna. Vattnet var ljummet, och om jag hade haft en handduk, så hade jag tagit ett dopp. Då och då glimmade det till under ytan, och en och annan fena syntes ovanför. Gott om fisk i sjön verkar det som.
Vi njöt av kvällssolen, och smulorna efter pinnresterna som Ozzy malt sönder och lagt så fint på bryggan.
På väg tillbaka ringlade det en svart orm bakom Mikes däck, och alldeled framför mig. Det hade inte hjälpt om jag hade haft med mig kameran, för den var snabbt nere i vassen.
På promenaden i förra veckan stötte Syster Yster och jag på en död snok i silver. Dessa ormar hade matchat min sommarklänning som jag kom på att jag glömt att använda i år.
Cykeln ger mig trygghet. Jag kan ta mig igenom skogarna utan gummistövlar, och rädsla för de små hala kräken.

I kväll åker vi söderut. Mike behöver miljöombyte, och då är vi redan nära hamnen i morgon bitti, redo för båtfärd.
Det ska bli skönt att se utsikten över havet, dammsuga upp vinterns envetna flugor, och skita på utedasset.

I morse låg det en påkörd svart-vit katt på Söderleden. Jag blir så otroligt ledsen när jag ser sånt. Känner mig fortfarande alldeles nedstämd. Jag ringde till Mari på trafiken, som nämnde det i radion. Någons familjemedlem kommer inte hem i kväll. Hoppas att de inte letar för länge. Katten kanske skulle på en sillbjudning just i kväll. Med en kattfröken som han just hade träffat på Facebook. Å där står hon med en vit lilja i halsbandet, utan att någon dyker upp. Sorgligt.

Hettan är verkligen här, och min ledbrötne man ligger hemma på altanen och pressar. Kan man bli mer brun är honom?
Det skulle vara Samuel L. Jackson eller Oprah då.
På lördag ska vi ut med båten hela dagen, och det blir årets första tur. Vendelsö, Almö, Nordsten, here we come...

På midsommarafton när vi inte var hemma, så hade några skator festat på ett par av våra stora gröna jordgubbar. Jag minns inte att vi bjudit dem, men hellre två jordgubbar, än grannens katt, som dessa två tykna svartvita flygfän trackade ett par dagar tidigare. Två fåglar på en katt, så knäppt.
Lilla bocken Bruce har snickrat ett jordgubbs-skydd, så förhoppningsvis har vi stora röda bär inom kort. Smultronen är i alla fall klara, och de smakar verkligen sommar.

Finns det egentligen någonting som övervinner den riktigt djupa kärleken? Jag kan ha en skitdag på jobbet, bråka med mig själv, svära i trafiken och läsa om alla idioter som slåss i världen på grund av religion. Allt detta är bara småsaker, om man ända in i hjärtat är förälskad.
Om jag däremot har en konflikt med kärleken, så funkar ingenting. Allt blir bara tomt och hjärnan fungerar inte som den ska.
Det gör ingenting att Mike har diskbråck och ligger till sängs, eller att det regnar, eller att en idiot gnäller på jobbet. Det gör absolut ingenting. Om vi är lyckliga, så är det bara kleine kartoffeln.
Jag jobbar för att kunna leva. Å jag vill leva ordentligt. Jag tänker aldrig bli en person som lever för att jobba.
Jobbet är viktigt, roligt, och som min andra familj. Men utan min riktiga familj är jobbet, livet och fritiden inte värd någonting alls.

Ett utdrag ur vår vardag:

-Vems är den rosa tandborsten? Har du en älskarinna?
- Ja sjävklart. Och eftersom hon alltid sover över så har hon lagt sin tandborste här. Har du inte märkt att
det är lite trångt i sängen på nätterna?
-Lägg av.
-Om du möter henne i köket, så hälsa från mig...
-Visst...

Det är humor!

Helgen har bestått av tid för återhätning. Lagom till fredagen tyckte min man att en kurs i avancerad körning passar bra ihop med en redan från början dålig rygg. Detta resulterade till att han har varit sängliggande, och jag har passat på att göra honom sällskap i kombination med aktivitet på egen hand.
Jag har cyklat mountainbike i skogen. Jogging, släng dig i väggen. Detta var mycket roligare. Jag har ont i armar, axlar och lår, vilket är ett tecken på att det gjorde nytta.
Nu har jag spanat in en ny cykel, och ska fortsätta besöka skogarna på två hjul. Så mycket längre man kommer, och så mycket mer man får se!

Varje helg garvar jag lika gott åt titlarna på de ocensurerade filmerna som går nattetid. Vem har kommit på alla dessa namn? "Two girls in Havanna", "Hungry for love"...
Vad är det för fel på "Margit och Eva får stock" eller "Långt ner i halsen 3"??! Så att man vet var de handlar om menar jag...

Idag ska jag på teatermöte. Endast tre veckor till premiären i Äskhult.

Saknar vår betjänt.

Egentligen skulle jag vilja boka en vecka i södra Europa på semestern. Vi har även talat om att bila runt Siljan.
Förra året bilade vi till Ystad, Karlskrona, Öland och Småland. Det var en fantastisk resa. Vi bodde i ett trångt sjaskigt vandrarhemsrum, och på det flådigaste hotellet.

På högstadiet cyklade vi från Fredrikshamn till Skagen. Fem mil slingrig cykelbana utmed kusten. Jag minns de enorma sanddynorna, där kyrkan försvunnit i sanden, och endast tornet syns.
Enligt källor så har Skagen, Lökken och Hirtshals långa vita medelhavsstränder. De har också ett bunkermuséum från andra världskriget. Jag gissar att min man inte blir svårövertalad om att boka ett par nätter på Strandhotellet i sommar.

Det sägs att midsommar ska bli vacker i år. Jag har lovat CaCa att hjälpa henne plocka blommorna till huvudkudden. Eftersom jag redan är gift, så vore det dumt att utmana drömmarna med att plocka en bukett, för att möjligen och olämpligen drömma om någon annan än Mike.
Vi har blivit medbjudna till Orust på en heldag. Dans i Svanvik, midsommarlunch, och grillning på kvällen. Jag ser fram emot detta så oerhört mycket, och förhoppningsvis kan äntligen sommarklänningen få komma ur garderoben och dansa ett varv eller två.

Jag har en gammal moster, som heter Ingeborg, jag härmar efter henne när jag går på stadens torg...

Visste ni om att ost innehåller löpe? Löpe är ett enzym som man tar från kalvens fjärde mage.
Jag är ingen stor köttkonsument i vanliga fall, men efter att ha studerat ekologi på internet ett tag, så har jag bestämt mig för att göra ett aktivt val. No more meat for me.
Det finns ostar i kyldisken som innehåller vegetabiliskt enzym. Philadelphia- ej lightversion, Västans ost och Hushållsost från Ostkompaniet.
Jag har inte tagit ställning till kyckling och fisk ännu. Däremot köper jag alltid ägg från frigående höns.
Ett steg i taget.
En kollega till mig berättade att burhöns och kalvar har sämst levnadsstandard. Den är noll. De kunde alltså lika gärna varit döda.
Kött från närproducerade gårdar känns ok. Där man vet att det inte är någon masskonsumtion- industri.
Kalvarna sägs leva på näringsfattigt foder, för att blodet ska cirkulera så långsamt som möjligt, för att köttet ska vara så ljust och fint som möjligt för oss att äta.
Detta kan jag avstå i från att gynna.

Bonntösen har alltid gjort lite revolt från köttet tror jag. Och tyvärr är jag av åsikten att många bönder är djurvänner, och lika många är absolut inte det.

Jag satt ock tittade på Saltön i går. Tobakshandlare Blomgren och hans maka Emelie har ett stendött förhållande. Jag brast verkligen ut i gapskratt, och kan fortfarande inte sluta att le. Har endel par det såhär?

-Jag vill prata med dig.
-Prata? Vadå prata?
-Jag tänker flytta.
- Flytta?
- Jag vill skiljas.
- Men herregud, klockan är ju bara halv tio.
Hur gör vi med laxen?

På fredagens morgon skickade jag iväg ett sms till Chari. Vi steg upp halv sju, och åt frukost tillsammans med My Little Pony, innan hon klädde sig fin och åkte iväg på champagnefrukost. Det dumma var att jag ville klä mig i min vita klänning och följa med, och det var detta som ramlade ner i Charis mobil en stund senare. När blev vi inte studenter längre? Vi som hade full koll på alla på skolan, ringade in namn i skolkatalogen, och kallade merparten vid smeknamn. Gurgel, Kottikott, Njanjelnjon, Kermit, Spyslipsen och Alf är bara några av dem. Och jag undrar, vaknade även dessa personer i fredags och ville ta på sig sin studentmössa? Har de fattat att de inte är studenter längre, och i så fall, när är det dax att göra det? Vi är ju snart yngre än våra barn.
Chari och jag hade inte turen att åka lastbilssläp med hög musik, som verkar ha varit den roligaste upplevelsen på hela dagen. Alla tillsammans skålade och sjöng. Vi däremot hade biljetter till Krogen i hamnen, medan My Little Pony inte fick plats, och fick gå ut i Göteborg i stället. På Krogen i hamnen var skådespelare från Skilda Världar bartenders. Det ni!
Kvällen avslutades i kylan på altanen, och det var så kallt att jag var tvungen att gå att lägga mig.

I morgon är det sminkparty hos Jen, och på torsdag ska vi på jubileumsmiddag med jobbet. Hoppas äntligen att lugnet har infunnit sig.

Jag har arbetat hårt de senaste dagarna, och familje-situationen hemma har äntligen börjat att ordna upp sig. Bollen har stannat, som Mike sa. Det känns som den finaste present jag någonsin kunnat få. Och om vi lyckas med detta, så är Ondskan ute ur bilden för alltid.
All turbulens har gjort mig oerhört trött. Så trött att jag i morse fick gnugga mig i ögonen när det sprang en ljusbrun iller framför ögonen på mig och Ozzy. Om den inte hade vänt och sprungit tillbaka, så hade jag trott att jag drömde.
En liten nyfiken nos på raska ben besökte vår djurrika natur hemmavid. Enligt nätets bilder så kan det också ha varit en hermelin.
Någon huggorm har tack och lov inte dykt upp. I går hörde jag ett markerande väs vid min högerfot, men ingen Sir Vääs i sikte. Antingen låg den en bit in, eller så var det något annat som spelade. Med tanke på tröttheten, så undrar jag om det inte var en lite farbror med ett trumset som kanske brände av ZZ-tops senaste.

Gräset växer, och blommorna sprider sig. Framförallt de gula "dandelions" som ingen blomsteraffär verkar vilja sälja.
Ingen brud verkar heller vilja ha dessa blommor i sin lyckligaste bukett.
I förra veckan pustade vi ut i skuggan, jag Mike och Ozzy, efter att ha rensat lite ogräs. När jag kommer in och tittar mig i spegeln, ser jag att jag har en frodig jord-mustasch under näsan. Å där har vi suttit i den romantiska solen en stund, utan att han har sagt något. Not nice at all.

På fredag är det den stora firardagen. My Little Pony tar studenten, och Mike och Brother Bear fyller år. På önskelistan fanns presenter som brandbil, Monchichi som kan åka brandbilen, och nya bockstyrade cyklar.
Hemligheten vad som finns i paketen, får ni veta på fredag.

Min mobil kommer att säga följande ikväll: "Den du söker är TRÖTT och återkommer EN ANNAN VECKA".


A ship in a harbour is safe, but thats not what ships are for.