skoglundskan

I går fick jag med mig Mike på en mountainbike-tur till sjön. Det var ljuvligt att sitta på bryggan med benen i vattnet och vicka på tårna. Vattnet var ljummet, och om jag hade haft en handduk, så hade jag tagit ett dopp. Då och då glimmade det till under ytan, och en och annan fena syntes ovanför. Gott om fisk i sjön verkar det som.
Vi njöt av kvällssolen, och smulorna efter pinnresterna som Ozzy malt sönder och lagt så fint på bryggan.
På väg tillbaka ringlade det en svart orm bakom Mikes däck, och alldeled framför mig. Det hade inte hjälpt om jag hade haft med mig kameran, för den var snabbt nere i vassen.
På promenaden i förra veckan stötte Syster Yster och jag på en död snok i silver. Dessa ormar hade matchat min sommarklänning som jag kom på att jag glömt att använda i år.
Cykeln ger mig trygghet. Jag kan ta mig igenom skogarna utan gummistövlar, och rädsla för de små hala kräken.

I kväll åker vi söderut. Mike behöver miljöombyte, och då är vi redan nära hamnen i morgon bitti, redo för båtfärd.
Det ska bli skönt att se utsikten över havet, dammsuga upp vinterns envetna flugor, och skita på utedasset.