skoglundskan

Jag har arbetat hårt de senaste dagarna, och familje-situationen hemma har äntligen börjat att ordna upp sig. Bollen har stannat, som Mike sa. Det känns som den finaste present jag någonsin kunnat få. Och om vi lyckas med detta, så är Ondskan ute ur bilden för alltid.
All turbulens har gjort mig oerhört trött. Så trött att jag i morse fick gnugga mig i ögonen när det sprang en ljusbrun iller framför ögonen på mig och Ozzy. Om den inte hade vänt och sprungit tillbaka, så hade jag trott att jag drömde.
En liten nyfiken nos på raska ben besökte vår djurrika natur hemmavid. Enligt nätets bilder så kan det också ha varit en hermelin.
Någon huggorm har tack och lov inte dykt upp. I går hörde jag ett markerande väs vid min högerfot, men ingen Sir Vääs i sikte. Antingen låg den en bit in, eller så var det något annat som spelade. Med tanke på tröttheten, så undrar jag om det inte var en lite farbror med ett trumset som kanske brände av ZZ-tops senaste.

Gräset växer, och blommorna sprider sig. Framförallt de gula "dandelions" som ingen blomsteraffär verkar vilja sälja.
Ingen brud verkar heller vilja ha dessa blommor i sin lyckligaste bukett.
I förra veckan pustade vi ut i skuggan, jag Mike och Ozzy, efter att ha rensat lite ogräs. När jag kommer in och tittar mig i spegeln, ser jag att jag har en frodig jord-mustasch under näsan. Å där har vi suttit i den romantiska solen en stund, utan att han har sagt något. Not nice at all.

På fredag är det den stora firardagen. My Little Pony tar studenten, och Mike och Brother Bear fyller år. På önskelistan fanns presenter som brandbil, Monchichi som kan åka brandbilen, och nya bockstyrade cyklar.
Hemligheten vad som finns i paketen, får ni veta på fredag.

Min mobil kommer att säga följande ikväll: "Den du söker är TRÖTT och återkommer EN ANNAN VECKA".


A ship in a harbour is safe, but thats not what ships are for.