Skillnaden på lycka och lyckad?
Sällan är det väl så påtagligt som inför en klassträff efter 15 år, ett möte på stan, eller ett möte med en gammal barndomsvän.
Om man har ett välbetalt jobb, en pojke och en flicka, är gift och bor i en villa, ja då anses man vara lyckad.
En 30-årig tjej i en mansdominerad styrelse har det säkert jättetufft. Gliringar, blickar och tveksamma kommentarer. Att hela tiden bevisa att hon duger, medan en manlig kollega kan rulla tummarna med fötterna på skrivbordet, utan att ens ifrågasättas.
Har man en 18-årig son som just vunnit talangjakten i skolan, och har en massa beundrare, ja då är man en lyckad förälder. Mindre lyckad är du om din son sitter på avbytarbänken i fotbollen för att hans ben varit svaga sedan födseln.
Om man har en välklippt häck med tvättade bilar på utsidan, då har man DET.
Men är man lycklig för det?
Är alla mammor med perfekta villor lyckliga? Och varför envisas man med att bära upp fasaden så himla mycket? Vad energi det måste ta.
Är jag mindre bra som människa om jag inte klipper gräset lika ofta som grannarna? Är jag en misslyckad stackare om jag väljer att köra en skitig bil? Får jag ingen uppmärksamhet på klassträffen om jag stämplar, bor hemma hos föräldrarna och saknar körkort? Det betyder ju inte att jag är olycklig för det.
Lycka för mig är så mycket annat än en tvättad bil och en fasad. Om jag har en dålig dag, så vet alla om det. En spricka i kristallen är mer äkta än ett välsminkat ansikte.
Om det inte fanns en mall hur en människa skulle vara för att vara lyckad, så är jag övertygad om att fler människor hade trivts med sig själva, kunnat slappna av, och bara njuta av livet.
Lyckan hade därmed kommit gratis för många fler.
Grå filten- snart ett minne blott.
Det är litet och trevligt, med goda människor och frukostfrallor på måndagsmötena. Det kommer att bli mycket att bita i och strukturera upp, men det är det värt. Jag får behålla min lön, och Ozzy kan vara med mig på jobbet, en löneförmån. 10 minuters resväg kommer att göra gott för min hälsa. Inga mer vrålskrik av mig i bilköerna.
Jag känner ett lugn, en harmoni. Snart så kommer dagen jag har drömt om sedan i mars. Att få lämna kort och nycklar på bordet och säga bye bye.
Mycket har jag att tacka dem för. Därför är det bra att jag slutar innan jag blivit ännu bittrare, för då kanske endast goda minnen kommer att poppa upp.
Finast av allt var tiden 2000-2006, då jag arbetade med goaste gänget dag som natt. Tolv timmar skavde vi på varandra. Samtal om allt och inget. 2007-2010 var också helt oförglömliga. Vilket team vi var!
Tack och lov finns mina vänner kvar, och de är mina vänner för livet.
Onemountain- min kollega i vått och torrt i 12 år.
Jenna- ringde mig en kväll när jag åt middag och sa, "kan du komma i natt, en är sjuk". Självfallet! Vad kunde bli trevligare än 12 timmars fika med en underbar väninna?
Clive- Den mest populära på alla paints som vi målade i datorn.
Norrbaggen- Få kan se på så många filmer, och röka så många cigg på en natt. Härligt!
Mossan- Kebab. Dessutom skickade han ett brev till mitt kontor med klippta hår, och texten "Jag har rakat mig för din skull älskling". Håren spred ut sig över min frukost.
CC- tog med barnens trolldeg i en glasslåda, trodde att det var hans lunch.
Dajel- "Jag har satt på pastavattnet, slänger i pastan om ett par timmar när jag rondat klart".
Jåtby- Att den lille gullige sprätten som var så försynt är kriminalpolis, det måste vara vår förtjänst :-)
Janne Löken- Att finna en nära vän där det skiljer så många år, det är fantastiskt!
Danny- Bättre chef kommer jag nog aldrig att få.
I kväll ska jag ut och svira med mina grann-tjejer, fira att de slutat amma.
Det kan jag också fira, fastpattekväll i kväll.
Skaka av mig filtmattan
Jag gjorde en riktigt dunderkrasch i måndags. Efter tre veckors semester, hade jag inte mer än kommit innanför dörrarna på jobbet, förrän filtmattan kom flygandes, beredd att omfamna mig, och ta mig till det grå dunklet bland negativitet, knivar i ryggen och svaga mumlande "god morgon". Jag hade bestämt att det skulle bli en bra dag, och att ingen skulle få förstöra den. Efter c:a 20 minuter på jobbet, började tårarna att samlas i ögonvrån. Jag svalde och svalde. Mitt liv hade varit helt perfekt, om det inte vore för detta trista place, tänkte jag.
Ett par mail ner, ser jag att en Camilla har svarat på en ansökan. Jag ringer upp henne. De vill träffa mig så snart som möjligt. Senare samma eftermiddag kommer det ett mail från ett annat bolag. De har också en tjänst att erbjuda, dock inte i Kba, utan i Solna om jag är beredd att flytta. Jag tackade nej, men kände ändå att jag kunde skaka av mig filtmattan. Jag är attraktiv. Jag kan.
Idag var jag på intervju. Till en plats som larmoperatör trodde jag, men efter att de läst min CV, kom de på att de behövde en ny personalchef. Vi bollade fram och tillbaka hur tjänsten skulle kunna se ut, och vad jag kan tänka mig. Vi ska sova på saken över helgen, och jag tror att det är mitt om jag vill ha det.
Jag är jätteglad och livrädd. Mina tankar går såhär:
* Jag gillar egentligen mitt bolag, om jag hade hamnat på rätt plats. Det har ändå berikat mitt liv i snart 13 år.
* Fy fan vad det ska bli skönt att slippa alla trista elaka människor som bara tänker på sig själva och pengar.
* Vill jag jobba med personal igen och bli uppringd i tid och otid?
* Shit, jag får forma min egen tjänst, och bygga upp all verksamhet, jihooo.
* Jag har mitt egna rum nu, och kan komma och gå som jag vill, det är ju bra.
* Jag somnar av mitt trista jobb.
* Jag komnmer att sakna två goa kollegor, men eftersom de är mina vänner, så kan vi ses när vi vill i alla fall.
* Jag måste hitta ett nytt ställe till Ozzy. Igen. Kan omöjligt pendla till Gbg varje dag.
* Jabadabadooooooo.
Förr
Nu
