Skillnaden på lycka och lyckad?
Sällan är det väl så påtagligt som inför en klassträff efter 15 år, ett möte på stan, eller ett möte med en gammal barndomsvän.
Om man har ett välbetalt jobb, en pojke och en flicka, är gift och bor i en villa, ja då anses man vara lyckad.
En 30-årig tjej i en mansdominerad styrelse har det säkert jättetufft. Gliringar, blickar och tveksamma kommentarer. Att hela tiden bevisa att hon duger, medan en manlig kollega kan rulla tummarna med fötterna på skrivbordet, utan att ens ifrågasättas.
Har man en 18-årig son som just vunnit talangjakten i skolan, och har en massa beundrare, ja då är man en lyckad förälder. Mindre lyckad är du om din son sitter på avbytarbänken i fotbollen för att hans ben varit svaga sedan födseln.
Om man har en välklippt häck med tvättade bilar på utsidan, då har man DET.
Men är man lycklig för det?
Är alla mammor med perfekta villor lyckliga? Och varför envisas man med att bära upp fasaden så himla mycket? Vad energi det måste ta.
Är jag mindre bra som människa om jag inte klipper gräset lika ofta som grannarna? Är jag en misslyckad stackare om jag väljer att köra en skitig bil? Får jag ingen uppmärksamhet på klassträffen om jag stämplar, bor hemma hos föräldrarna och saknar körkort? Det betyder ju inte att jag är olycklig för det.
Lycka för mig är så mycket annat än en tvättad bil och en fasad. Om jag har en dålig dag, så vet alla om det. En spricka i kristallen är mer äkta än ett välsminkat ansikte.
Om det inte fanns en mall hur en människa skulle vara för att vara lyckad, så är jag övertygad om att fler människor hade trivts med sig själva, kunnat slappna av, och bara njuta av livet.
Lyckan hade därmed kommit gratis för många fler.
