skoglundskan

Jag gjorde en riktigt dunderkrasch i måndags. Efter tre veckors semester, hade jag inte mer än kommit innanför dörrarna på jobbet, förrän filtmattan kom flygandes, beredd att omfamna mig, och ta mig till det grå dunklet bland negativitet, knivar i ryggen och svaga mumlande "god morgon". Jag hade bestämt att det skulle bli en bra dag, och att ingen skulle få förstöra den. Efter c:a 20 minuter på jobbet, började tårarna att samlas i ögonvrån. Jag svalde och svalde. Mitt liv hade varit helt perfekt, om det inte vore för detta trista place, tänkte jag.

Ett par mail ner, ser jag att en Camilla har svarat på en ansökan. Jag ringer upp henne. De vill träffa mig så snart som möjligt. Senare samma eftermiddag kommer det ett mail från ett annat bolag. De har också en tjänst att erbjuda, dock inte i Kba, utan i Solna om jag är beredd att flytta. Jag tackade nej, men kände ändå att jag kunde skaka av mig filtmattan. Jag är attraktiv. Jag kan.
Idag var jag på intervju. Till en plats som larmoperatör trodde jag, men efter att de läst min CV, kom de på att de behövde en ny personalchef. Vi bollade fram och tillbaka hur tjänsten skulle kunna se ut, och vad jag kan tänka mig. Vi ska sova på saken över helgen, och jag tror att det är mitt om jag vill ha det.
Jag är jätteglad och livrädd. Mina tankar går såhär:

* Jag gillar egentligen mitt bolag, om jag hade hamnat på rätt plats. Det har ändå berikat mitt liv i snart 13 år.
* Fy fan vad det ska bli skönt att slippa alla trista elaka människor som bara tänker på sig själva och pengar.
* Vill jag jobba med personal igen och bli uppringd i tid och otid?
* Shit, jag får forma min egen tjänst, och bygga upp all verksamhet, jihooo.
* Jag har mitt egna rum nu, och kan komma och gå som jag vill, det är ju bra.
* Jag somnar av mitt trista jobb.
* Jag komnmer att sakna två goa kollegor, men eftersom de är mina vänner, så kan vi ses när vi vill i alla fall.
* Jag måste hitta ett nytt ställe till Ozzy. Igen. Kan omöjligt pendla till Gbg varje dag.
* Jabadabadooooooo.


Förr

Nu