skoglundskan

Jag är ledsen att det har dröjt. Min 25% tid på arbetet, gör att jag inte hinner göda alla mina fritidsintressen :-).
Skämt å sido, det är skönt att vara tillbaka på arbetet igen, men jag fattar inte hur jag hann med allt innan. Min almanacka är väl inbokad, och trots min generösa fritid, så hinner jag inte med. Mitt livstempo har jag ändrat på från maxat till slow-fox, så det kanske kan bero på det. No more stress som man säger på engelska.
Jag har fullt upp på min nya kontorstjänst innehållande avtal och kundfakturering. Idag till exempel så hade jag, min före detta hövding, och de båda regioncheferna ett viktigt möte. Vi talade om att vi var överens om det vi kommit överens om.

Det har varit mycket teater de sista. I natt yrade jag repliker åt alla håll. Jag tycker att det är väldigt roligt när det inte blir för mycket på en gång.
 
Min käre man som numera arbetar i Borås, åker till jobbet i Göteborg titt som tätt så att han inte glömmer något när han väl är där, som han sen har glömt när han kommer hem igen. Idag ska vi ha lite kvalitetstid, och det är verkligen på tiden. Jag kanske måste gå ner och arbeta 10%, så att jag hinner ta hand om min karl lite mera.



Skratta ni bara. Såhär brukar vi se ut när vi går på kalas.
Uffes 60-års fest, Stallet Lindholmen.

Det finns så mycket positivt med att bo i en småstad. När jag besökte Vårdcentralen i veckan, så hade jag bara en tjuga till parkeringsautomaten som bara tog mynt. Jag frågade om damen i inskrivningen kunde växla, men hon hade inga mynt. Däremot var hon urgullig, tog min tjuga och gick in i personalens fikakassa och växlade.

Jag har fått många bra tips av min rehab coach. Till exempel förklarade hon hur jag skulle lägga upp min dag. Åtta timmar ska gå till arbete, åtta timmar till fritid i form av vänner, familj och träning, och åtta timmar till sömn. Jag måste fördela energin på arbetet, så att hälften finns kvar till de övriga timmarna på min fritid. Hälften hälften allstå.
När det gäller mig, så måste jag sluta att vara duktig flicka. Jag kan inte vara bäst på teatern, bäst på jobbet, och ha ett skinande rent hem. Det räcker att bara vara bra, och det är tillräckligt. Jag förväntas att göra det jag ska på mitt arbete, det är därför som jag är där. Att göra det lilla extra varje dag, och ta på mig saker som jag egentligen inte hinner, det ger inte mig något positivt alls. Jag är inte en sämre medarbetare om jag låter bli.

Jag har klippt en bra bit på håret, det känns gott nu innan sommaren. Jag var hos en ny frissa, och det var första oh sista gången.
Låt mig dela med mig några av hennes smickrande kommentarer:

- Du brukar väl ändå inte samla på dig så här mycket hår?
- Jag såg direkt när du kom in att du har alldeles för mycket hår till ditt lilla ansikte. Som ett vandrande stort hår bara.
- Du kan absolut inte ha page, du har för mycket hår för det, det blir bara som en boll. Jag får ta av det nedanför axlarna. (Men eftersom inte en frissa kan klippa lagom utan bara klipper och klipper och klipper, så blev det tillslut i alla fall en page.)
- Jag förstår att det ska bli skönt att göra sig av med allt det här håret.
- Här slängs inte i några slingor. Slingor är ett hantverk, och det krävs en väldig teknik för att få det snyggt. Tro inte att du kan göra det själv hemma.
- Detta var ju mer än en toppklippning, så du får betala för ny frisyr.
- Om du arbetar på Odinsplatsen, så är du ju dum om du inte åker tåg.

Vad säger ni, ska vi nominera henne till årets entreprenör? Nästa gång som jag vill bli förolämpad i en timma för 510 kronor, så ska jag ställa mig naken på torget och betala folk för att kasta ägg på mig
Jag blev i alla fall väldigt nöjd med mitt nya friska hår.

Någonstans inuti mig, så finns det en dröm om att leva på en liten gård. En gård som är relativt självförsörjande med djur, egen odling och skog att ta ved i från. Det skulle vara skönt att få leva en bit i från den stressen som samhället har, med krav om att allt ska vara på ett visst sätt. Tänk att arbeta hemma tillsammans nära varandra, gå och lägga sig när det är mörkt, för att sedan vakna när man är utvilad, och gå upp i morgondiset för att hälsa djuren god morgon.
Att själv kunna välja vilka dagar som man vill åka in till stan för att handla eller umgås, njuta av det, och därefter bege sig hem till lugnet igen. Tänk att ha en arbetshäst som den högsta önskningen på listan, i stället för den nya lattemaskinen från OBH Nordica.
När jag var yngre så skämdes jag över att bo på en gård. Jag ville växa upp i en trea i centrala stan, som många av mina coola skolkompisar gjorde. Jag såg aldrig då, det jag ser idag. 
Maximal lycka för mig är att vara i naturen bland djuren, kärleken, familj och många vänner.
Jag vil inte vara som eremiten med boken i Skrotnisse, men ett mellanting av honom och Anna Anka hade varit rätt okej.

Idag är jag nerbäddad i sängen. Febern vill inte ge med sig. I går besökte CaCa mig här hemma, och hon fick mig faktiskt på bättre tankar när det gäller jobbet. En vecka har jag kvar på min sjukskrivning, och sedan är det dax att köra i gång så smått igen. Jag hoppas att det blir en vecka fylld av kraft och energi, jag vill så gärna bli pigg nu.
När jag ligger här och funderar på årets aprilskämt, så kan jag inte låta bli att minnas när vi var små och påskade med våra grannar. Sjögge var utklädd till en stilig vuxen påskgubbe, lite mot sin vilja tror jag. Henke var påskkyckling med knallgula kläder, fjädrar och näbb. Brorsan var påskkärring eller påskgubbe med morfars höga svarta hatt, lite olika från år till år. Jag som alltid har spökat ut mig, hade väl oftast något som skulle föreställa en påskkärring, fast kanske i en mer extrem outfit än övriga flickor i byn.

Faktum är att kläderna som jag hade då, snubblade jag på när jag för några veckor sedan letade efter en peruk till sommarens teater.
Jag har en hel utklädningslåda, som är väldigt rolig. Sällan har jag skådat så udda plagg, hattar och slipsar. Min favvo bland slipsarna är en bred svart med rosa cyklar.
När jag var tio eller elva fick jag en rosa hockey-frilla peruk i julklapp. Den har verkligen blivit välanvänd genom åren.

Vi hade en klassisk gammal vit-grön plåt kittel som vi fyllde med vårt godis på påsk. Ett år fick vi så mycket godis att brorsan även fick fylla morfars hatt med det som inte fick plats i kitteln.
Vi tyckte mycket om påsken. Min grannkompis Emma och jag fortsatte att måla små kort att dela ut till grannarna långt fram på sommaren.
Jag tycker att det är lika mysigt nu. Lite pyssel och umgänge, men lite mindre kravlöst än på julen.
Förra året gömde vi påskägg i trädgården till varandra, och solen värmde oss på altanen där påsklunchen avnjöts. Kan det bli lika vacker i år måntro?