skoglundskan

Vardagshumor, och åter ett exempel på manligt och kvinnligt:

I rabatten bredvid våra jordgubbar växte det citronmeliss. Åå vad smart, de tidigare ägarna har odlat citronmeliss alldeles intill, och det som passar så bra ihop.
För att plantorna inte skulle dö så planterade jag dem i en kruka och ställde in i tvättstuge-fönstret.

Mike: - Varför har du släpat in en brännässla?

I går ringde Ali Baba och hotade oss. "Jag kommer och hämtar däcken" sa han, efter att ha presenterat sig med sitt falska namn. "Vilka däck?", undrade jag, "Däcken till bilen". "Men du har fått däcken". Han började skrika, och jag la på luren. Vad har han för rätt att skrika på mig?
Eftersom vinterdäcken han fick var utan fälg, så var han inte nöjd. Men det är han som har godkänt bilen, och betalat för den, inte jag. Jag sa att om de gamla slitna fälgarna finns kvar hos mina föräldrar, så kan han få dem likaväl som att jag kastar dem, men i så fall ringer jag. Nu i efterhand kände jag mig så lurad, att jag inte tänker ge bort något extra till honom för att vara schysst.
Han fortsatte att ringa, och Mike svarade tillslut. "Du får inga fälgar, dom har du prutat bort". Han blev alldeles rabiat, varpå de skrek på varandra. Han skulle komma upp till oss.
Jag  var alldeles skakig. Vad gör vi nu? Han vet var vi bor, och han vet mitt nummer. När vi bodde i stan så var detta lite mer vardag. Cyklar och moppar som blev stulna hela tiden, och det var bränder lite här och var. Men nu har vi flyttat till landet. Och om det finns en endaste Ali Baba i vår kommun, så nog faan ska jag stöta på honom, och dessutom få problem med honom.
Jag ringde till polisen, och Mike ringde till sin vän Bilhandlarn. Visst kan jag göra en anmälan innan, men på vadå? Det bästa var att återkomma när han på plats blev hotfull. Kändes inte så tryggt.
Vi låste in våra saker utomhus, och satt och vakade i natt. Skulle de komma och spraya ner vårt hus? Kasta en sten genom fönstret?
Ingenting hände i alla fall, och jag hoppas att jag kan pusta ut. Men i Ali Babas värld så är jag skyldig honom fyra fälgar. Och om man är skyldig något, så blir man nog tyvärr inte av med dem.

Jag har aldrig varit rasist. Men tyvärr så fick jag fördomar när jag bodde i stan, av egna upplevelser, och tyvärr så späs de på hela tiden. Varför? Varför skall det prutas, gapas och trackas? Kan ni inte bete er som vanligt vuxet folk?

Det är fanimej inte konstigt att det finns krig i världen, och så länge man kan kriga om fyra kantstötta fälgar, som man inte ens har blivit lovad, så kommer det heller aldrig att bli någon fred.

I fredags var vi på Åsa-Kalaset. Arvingarna spelade, det var medelhavsvarmt ute, och folket var glada och fulla. Jag buggade säkert fem låtar med pappa, och njöt av varje danssteg. Jag älskar att bugga!
Mycket folk från förr, och många att tala med. Chari, Lilla-Karlsson, Mike och jag kom på att vi skulle leta snyggingar. Mike skulle få leta upp en kille som var snyggare än han själv, och vi skulle leta snygga tjejer. Det var inte lätt. Jag menar inte att vi var snyggast på något sätt, utan vi hittade inte direkt några som vi hade valt att flirta med.
Tillslut gav vi upp, och diggade framme vid scenen i stället.

I lördags åkte Mike och Lilla Bocken Bruce på bio för att titta på Transformers. Jag behövde en avkopplande hemmakväll. Kände att kroppen var helt slut, och att det är dax för semester. Självklart ville jag inte bara sitta hemma. Egentligen skulle jag gått på teater med mamma, men eftersom jag inte har någon bil, så blev det svårt.
Jag gav mig ut på en promenad, och tänkte utforska en ny del av skogarna. I närheten av pappas jobb såg jag grusvägen som jag hade tittat ut på kartan. Jag följde den, och kom upp för en brant högt upp på ett berg. Efter någon kilometer smalnade stigen, och blev till högt fästing-gräs. Eftersom att jag har gått så långt, så kändes det dumt att vända, och jag visste ju att grusvägen på andra sidan snart skulle dyka upp.
Jag vill meddela att jag har två fobier. Den ena är ormar. Jag tycker inte ens om att gå på en vanlig gräsmatta sommartid. Den andra är stora kraftledningar och master. Jag får panik, om jag är i närheten.
Plötsligt mitt i skogen så tar stigen slut. Runt omkring mig finns det kärr och högt gräs. Nää, jag tänker fan inte gå tillbaka, grusvägen måste komma snart. Ozzy sprang framför, och sedan kallade jag tillbaka honom, sedan fick han springa en gång till. Då kunde jag gå i det nedtrampade gräset efter honom.
Efter en lång stund av panik, kom vi äntligen fram till grusvägen. Mitt i ingenstans.
Längs denna grusväg finns det en såndär vidrigt hög mobilmast, så jag tänkte att jag tar sikte på den. Men ingen mast.
Och vad dyker upp mitt i ingenstans, om inte en lastbil! Jaha, tänkte jag, inte nog med att jag är full med fästingar, pisseblöt efter att ha vadat i en mosse. säkert kommer att bli ormbiten, och måste passera masten, nu kommer jag att bli våldtagen också. Å ingen mobil.
Vi rusade in i skogen och gömde oss.
Jag gick och gick och gick, i säkert två kilometer, när jag skymade helvetet ovanför trädtopparna. En skräckblandad förtjusning. Där är masten! Jihoo. Faan också, där är den... Nu visste jag i alla fall var jag var.
Med händerna övanför ögonen började jag att springa. Jag spramg så fort jag bara kunde, förbi masten, ned för branten och ut på åkrarna. Himlen var alldeles mörkgrå, och åskan hängde i luften. Fattas bara det! Mitt ute på en åker i åska. Det här var den bästa promenaden någonsin!

När det var tjugo meter kvar till ytterdörren, så kommer regndropparna, och ovädret är ett faktum. Alla kläder slängdes i maskinen, likaså de dyblöta skorna. Jag tog på mig pyjamas, tände några ljus, och kokade en kopp te.
Hände verkligen allt detta? Kändes som en hemsk dröm.

Mike skällde på mig och sa att jag måste lova att aldrig med ränna ut i skogen utan mobilen. Och jag lovade.

Då var den ute ur mitt liv. Två bilar har jag verkligen tyckt om, och denna var en av dem. Fem minuter efter det att annonsen var ute, så ringde telefonen. Och den slutade inte att ringa förrän på kvällen. Jag var häpen. Hade aldrig trott att det skulle gå så fort.
Killen som köpte bilen uppgav sig för att heta Jacob. Han ringde mig flera gånger och sa att jag inte får sälja till någon annan, för han vill ha bilen. Vi gjorde upp om pris och en tid. Jag frågade om han verkligen kommer att ta bilen, och han sa "se den som såld".
"Jacob" visade sig vara Ali Baba. Och med Ali Baba menar jag inte att jag är rasist, utan snarare realist. Skulle detta verkligen gå smärtfritt? Självklart inte. Ali Baba letade fel, minimala fel, och prutade därefter en hutlös summa. -Skämtar du?, frågade jag honom. Vi har redan gjort upp om priset per telefon, jag säljer den inte!
-Men man måste alltid se den på plats vettu. -Ja! Precis, så därför var jag så förvånad över att du sa att jag inte ska sälja den till någon annan, att jag skall se den som såld, och att du ger det priset som vi kom överens om.
Han slutade naturligtvis inte att gaffla, så jag gick på med min högre röst. -Jag har fler som vill köpa, stick härifrån!
Ali Baba förstod att jag menade allvar, så han gick med på det priset som vi kommit överens om. Med sorg i hjärtat såg jag min älskade bil åka iväg, och bakom ratten satt en mega-krull-peruk. Sorgligt.
Tror ni att det slutar här? Inte då! Efter några minuter ringer han ingen och tjafsar om det ena och det andra, varpå det följer en lång rad sms innehållandes versaler.
Jag svarade en gång. "OM DET INTE PASSAR; SÅ KOM OCH LÄMNA TILLBAKA BILEN". Jag fick ett svar där det stor "DU BEHÖVER VÄL INTE BLI SUR NU". Sur?! Det var ett milt uttryck. Jag var rasande. Så rasande att jag behövde en cigg.
Å då är jag arg!

Vad kan vi räkna med nu då, Mike och jag? Ett nedbrunnet hus? Ett överfall i skogen? Femton kusiner som ska komma på tårtkalas?

Never ever again an affair with Ali Baba.

Stackars godissugna Lilla Bocken Bruce cyklade hela vägen till kiosken i går, och kom hem efter en lång stund. Det var stängt, och godissuget hade inte avtagit på vägen. -Jag bakar något!, kom han på.
Kakao, havregryn och smör revs fram och blandades ihop. När han hade rullat fyra stycken smakade han lite på smeten och utbrast:

 -Blä, det smakar konstigt. Å nej, jag har ju glömt sockret.
Jag:- Jamen blanda i det i smeten innan du rullar resten då, så blir det bra.
Han tittar på de fyra som redan är rullade och undrar vad han skall göra med dem. Sedan säger han lite tyst:
- Hmm, jag får bjuda på dessa.

HAAAAAAAA!

Älskar dig mer än någonsin!

Ett smakprov från förra årets resa.

Då var det bokat. En natt vid Läckö Slott, hotell i Örebro, en stuga på ett båtvarv i Nyköping, och ett rum på Gyllene Uttern i Gränna. Mike, Vovvi och jag ska ut på en bilutflykt i år igen, och förhoppningsvis få det lika härligt som förra året.
Förra året åkte vi utan AC, men i år hoppas vi hinna köpa en ny bil tills dess att det är dax att ge sig iväg.

Teatern är nu avklarad, och Börta får läggas på hyllan för alltid. Publiken var fler än vi kunnat gissa, men trots detta, så känns det som att det var sjunde och sista gången. Jag är påväg att vakna, och komma tillbaka till mitt ursprungliga skick.

På fredag är det Åsa-Kalaset, och där är det alltid fullsmockat med folk. Om någon vill gå med och partaja lite, i utomhusmiljö med ljumna öl i plastglas, och live-musik, så vet ni vart ni skall ringa.

Äta bör man annars dör man. Och för att få i sig en vettig lunch får man betala 69, 79 och 89 spänn. Hutlöst.
Idag till exempel, så var tanken att äta husmanskost till lunch. Något rejält, för att stå mig på mina två arbeten hela dagen. Fisksoppa med pannkakor beställdes. Mmm. det låter ju gott. Tyvärr smakade det inte lika gott. Pulversoppa med vatten, crabfish och två musslor. Jag hade kunnat handla en påse med soppa på ICA för 14.95, och det hade säkerligen smakat lika bra.
Om jag hade lagat det sämsta jag kan, så hade det inte ens blivit så äckligt som lunchen var idag. Och för det ger jag bort flera procent av min lön.
Köpmat för all det. Det finns god, och det finns mindre god. Och varje gång som jag betalar och får något mindre gott, på en smutsig duk, med en toalett utan tvål, så blir jag mer och mer övertygad om att vi bara skänker bort våra pengar. Spaghetti på låda är i många fall ett säkrare kort.

I går kom min underbara mamma hem till oss och rensade våra rabatter. Tack Mammi.
Efter Mammi, kom senare också Pappi, och åt middag med oss. Han berättade en rolig historia som avec:

Gumman: -Jag vaknade mitt i natten av att det var en inbrottstjuv som rotade runt i huset. Han sa att han letade efter värdesaker. Oj vad vi letade.

Jorå, den tredje i år. På vår väg tidigt i morse. Jag var tvungen att springa hem och hämta mobilkameran...
Jag hade hoppats att slippa se någon, men ett rikare djurliv än där jag bor har jag då aldrig tidigare upplevt.
Nu är det din tur Onemountain!

Det här inlägget tillägnar jag mina underbara vänner.

Veckorna bara går, och jag får ingenting gjort. Ersättare för hövdingen, teaterpremiär, ett hem som behöver vård.

Tack för att ni inte slutar ringa, och för att jag fortfarande får en massa erbjudanden om att följa med hit och dit.
Jag vill inget hellere än att vara vaken dygnet runt, och bara njuta av livet och allt som det bjuder på.
Snart så....snart.

Diskussion om medverkan i föreningen från Gustav II Adolfs tid:

Brother: -*drömmande* Det var så roligt att vara utklädd, foket uppskattade oss....
Mike: - Jag tar fan inte på mig den jädra järnstruten en gång till.
Brother: - Och det är en viss teknik att hantera musköten och piken...
Mike: - En lång pinne som viftas hit och dit, pik mor häst, hmpf!