skoglundskan

I fredags var vi på Åsa-Kalaset. Arvingarna spelade, det var medelhavsvarmt ute, och folket var glada och fulla. Jag buggade säkert fem låtar med pappa, och njöt av varje danssteg. Jag älskar att bugga!
Mycket folk från förr, och många att tala med. Chari, Lilla-Karlsson, Mike och jag kom på att vi skulle leta snyggingar. Mike skulle få leta upp en kille som var snyggare än han själv, och vi skulle leta snygga tjejer. Det var inte lätt. Jag menar inte att vi var snyggast på något sätt, utan vi hittade inte direkt några som vi hade valt att flirta med.
Tillslut gav vi upp, och diggade framme vid scenen i stället.

I lördags åkte Mike och Lilla Bocken Bruce på bio för att titta på Transformers. Jag behövde en avkopplande hemmakväll. Kände att kroppen var helt slut, och att det är dax för semester. Självklart ville jag inte bara sitta hemma. Egentligen skulle jag gått på teater med mamma, men eftersom jag inte har någon bil, så blev det svårt.
Jag gav mig ut på en promenad, och tänkte utforska en ny del av skogarna. I närheten av pappas jobb såg jag grusvägen som jag hade tittat ut på kartan. Jag följde den, och kom upp för en brant högt upp på ett berg. Efter någon kilometer smalnade stigen, och blev till högt fästing-gräs. Eftersom att jag har gått så långt, så kändes det dumt att vända, och jag visste ju att grusvägen på andra sidan snart skulle dyka upp.
Jag vill meddela att jag har två fobier. Den ena är ormar. Jag tycker inte ens om att gå på en vanlig gräsmatta sommartid. Den andra är stora kraftledningar och master. Jag får panik, om jag är i närheten.
Plötsligt mitt i skogen så tar stigen slut. Runt omkring mig finns det kärr och högt gräs. Nää, jag tänker fan inte gå tillbaka, grusvägen måste komma snart. Ozzy sprang framför, och sedan kallade jag tillbaka honom, sedan fick han springa en gång till. Då kunde jag gå i det nedtrampade gräset efter honom.
Efter en lång stund av panik, kom vi äntligen fram till grusvägen. Mitt i ingenstans.
Längs denna grusväg finns det en såndär vidrigt hög mobilmast, så jag tänkte att jag tar sikte på den. Men ingen mast.
Och vad dyker upp mitt i ingenstans, om inte en lastbil! Jaha, tänkte jag, inte nog med att jag är full med fästingar, pisseblöt efter att ha vadat i en mosse. säkert kommer att bli ormbiten, och måste passera masten, nu kommer jag att bli våldtagen också. Å ingen mobil.
Vi rusade in i skogen och gömde oss.
Jag gick och gick och gick, i säkert två kilometer, när jag skymade helvetet ovanför trädtopparna. En skräckblandad förtjusning. Där är masten! Jihoo. Faan också, där är den... Nu visste jag i alla fall var jag var.
Med händerna övanför ögonen började jag att springa. Jag spramg så fort jag bara kunde, förbi masten, ned för branten och ut på åkrarna. Himlen var alldeles mörkgrå, och åskan hängde i luften. Fattas bara det! Mitt ute på en åker i åska. Det här var den bästa promenaden någonsin!

När det var tjugo meter kvar till ytterdörren, så kommer regndropparna, och ovädret är ett faktum. Alla kläder slängdes i maskinen, likaså de dyblöta skorna. Jag tog på mig pyjamas, tände några ljus, och kokade en kopp te.
Hände verkligen allt detta? Kändes som en hemsk dröm.

Mike skällde på mig och sa att jag måste lova att aldrig med ränna ut i skogen utan mobilen. Och jag lovade.