skoglundskan

Shit vad vi har det gott. Bara mölar julgodis och fiser hela dagarna. Visst får vi massvis av saker uträttade, men det är guld värt att få vakna på morgonen, och bara välja vad man vill göra.
Denna julen var toppen, trots att det bara var jag, Mike, Mams, Paps och Pete. Julbordet var välsmakande och jättevackert dekorerat. Granen var lika välpyntad som när vi var små, och trots att vi aldrig ska ge varandra några julklappar, så var berget så stort att man kunde ana att ännu en släkt skulle komma på besök. Som tur var så kom det aldrig några, så jag fick äran att iklädd tomteluva dela ut paketen. Ingen orkade att lyfta på röva, så jag sprang hit och dit. Och stackars Anni missade allt, eftersom hon var ute hos hästa.

Pappa berättade om en jul då Pete och jag delade rummet med våningssäng. Vi hade en egen liten gran, och mina föräldrar hade sagt att vi fick öppna en julklapp då vi vaknade.
Vid fyratiden på julaftons morgon så vaknade min pappa av att det revs papper på rummet. Jag hade vaknat, väckt min bror, och var i full färd med att öppna klappen. Pete satt och nickade till intill granen, han var knappt vaken.
En annan jul tänkte vi att det var lite roligt om Pete var lucia och jag stjärngosse. Syster Yster var liten, och fick vara tomte. Minns ni de tunna röda tomte-pyjamasarna som man hade förr? Snyggast som vanligt, så väckte vi mamma och pappa i vår gräsliga utstyrsel. Denna förskräckelse finns till och med förevigad på kort.

På nyår ska vi fira och bo över hos Ukke och Jo. Tanken är att bada ute i trätunnan vid tolvslaget, och jag tror att det kommer att bli alldeles enastående eftersom det skall bli elva minus och stjärnklart.

Gott nytt år önskar jag er alla!

Jag har kommit på varför jag inte tycker om större städer. De saknar äkta leenden. Ingen människa hinner le åt någon i kön eller i mataffären.
För ett par veckor sedan hade vi ett jobb när nya Willys i Sisjön öppnade. Det är helt ofattbart att en mamma med två små frusna barn orkar köa i två timmar för en julmust till priset av fem kronor. Och när hon dessutom var nästan framme och snuddade på Aladdin-asken för 25 spänn, så poppade en liten groda ur hennes mun. Det var uniformens fel att hon köat, att hennes barn frös, och att hon kanske inte skulle få någon billig Aladdin-ask. Hon hade behövt ett äkta leende.
Om jag kliver in i den lokala lanthandeln i Pilkalampinoppi, så är jag övertygad om att ett äkta leende möter mig i kassan. Ett leende av lugn och harmoni. Och kort därefter så vet hela byn att jag är där, för att även de ska kunna ge mig av sina leenden.
Många människor är nog rastlösa i dag efter julafton. Mellandagsrean lockar. Kanske också du ska ut och slita i en billig tröja tillsammans med några andra? I så fall måste du lämna ditt leende hemma. Ingen människa går på mellandags-rea och drar på smilbanden, det är oklädsamt och tillhör inte traditionen.
Jag håller mig hemma och fortsätter att njuta. Granen luktar så gott, hyacinterna likaså. Snön krasar under fötterna, och glöggen smakar bättre än någonsin. Åh vad jag trivs!

Fler 80-tals bilder har efterfrågats, och här kommer de. Tyvärr kommer inte kappan till sin rätt, den är minst en meter över axlarna.

Den här gången hjälpte det inte att Mike och jag inte har samma baciller. Jag åkte dit ändå. Efter att han varit sängliggande hela förra veckan, så var det min tur att ta över i fredags. Hans virus tänkte dessutom att det besöker balansnerven ett par dagar, för att berusa till det lite. Jag vet att jag har varit kaxig när det gäller att hålla sig frisk, men faktum är att de sista två veckorna på jobbet har varit så energikrävande, att det nog helt enkelt inte fanns någon styrka kvar att mota Olle i grind.
En TV är skönt att ha när man är sjuk. Synd då att vår nya sedan i våras small till och luktade bränt tidigare i veckan. 2-3 arbetsdagar skulle det ta att få hit en reparatör, men ännu har inget besök skett. Arga Snickaren har gått varm på web-tv.
Som om inte eländet med detta vore nog, så är veden slut. Om veden är slut så kan man tänka att man får öka värmen på värmepannan lite. Och det har vi gjort. Tyvärr vill inte denna heller fungera som den ska, utan ligger lågt, och temperaturen i morse stod på 16 grader inomhus. Det är mums när man har feber. Då är det tur att ugnen i alla fall fungerar.
Trots detta elände så kan jag inte annat än må gott. Det snöar stora flingor ute, och även om jag inte kan gå ut, så är det otroligt vackert att njuta av från insidan.
I morgon hoppas jag att jag är såpass frisk att jag orkar hämta ved, julstäda och pynta granen. Tack och lov finns också onsdagen till godo. Det verkar som att marsipanen får stryka på foten detta år, hur ska jag hinna?

Den som tar, han har.

Den som bara kollar i backspegeln kör oftare i diket.

Den som dricker ensam har bara sig själv att fylla.

Den som gräver en grop åt andra får 88:50 i timmen.

Den som spar han har, men inte roligt.

Det finns inga dumma frågor, bara dumma människor..

Det som inte tar död på en... får en i alla fall att må riktigt dåligt.

Dåliga flickor är inte det sämsta.

Framtiden var bättre förr.

Friskt vågat, halva inne.

Först till skrivarkön får först skriva ut.

Hårt arbete lönar sig i framtiden, lathet lönar sig nu.

Ju fler kockar desto större fackförening.

Man har inte roligare än man köper ut för.

Man lever bara en gång och många inte ens det.

Obeslutsamhet är nyckeln till flexibilitet.

Problem är till för att skjutas upp, för att sedan glömmas bort.

Ropa inte gay förrän du är inne i häcken.

Även den starke får ta i när han skiter.

Även i de lugnaste vatten drunknar man.

Om jag ska fortsätta att arbeta i Göteborg, så bör jag bygga om min bil till ett aktivitetscentrum. I snitt en dag i veckan händer det en större olycka längs vägen, och jag tvingas att köa en längre stund. Denna stund hade jag kunnat ägna åt studiecirkel tillsammans med Ozzy, spanskakurs på dvd, ansiktsgymnastik, släktsamtal och mycket mer. Ändå slösar man med tiden och ägnar all kraft åt irritation och frustration. Ska det vara så svårt att inte köra på någon annan? Dessutom undrar jag varför polisen måste stå och gaffla med ett duggregnat block mitt i vägen. Flytta er! Ingen dam i pälshatt behöver klippas ur, och bilarna har oftast hjulen kvar, även om ena framlampan är trasig.
Om jag kommer till en olycka där jag ser att en person har dött, skadats eller där motorn har flugit ur, så ska jag aldrig mer gnälla, dock har det inte hänt hittills.
Jag eftersträvar att arbeta i Halland, och slippa denna udda folkaktivitet.

I morse var det gnistrande snö i skogen. Jag gick och läste "Midvinternattens köld är hård..." högt för mig själv, och kom alldeles i stämning. I helgen var pappa och jag i skogen och sågade en enebuske till ytterdörren, och hämtade en julgran.
Om ni undrar vem det var som gjorde sit-ups i snögräset i går, så var det jag. Jag kan bara inte gå in när det är så härligt ute.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken
Endast tomten är vaken

2009 har varit ett jädra skitår sägs det. Och jag håller med på endel plan. Men det är väl så, alla har sin skit. Min dröm har gått i uppfyllelese till viss del, och man kan inte få allt man önskar på en gång. Däremot tror jag att vi själva väljer vår framtid och vårt öde på ett eller annat sätt.
Idag läste jag om en kvinna som inte fick vara tillsammans med en tio år äldre raggare, för sin styvfar. I stället gifte hon sig med en annan man och fick tre barn, men blev inte riktigt lycklig. Hon skilde sig och gifte om sig, och fick två barn till. Inte heller denna gången höll äktenskapet. Fem barn senare, stötte hon ihop med en man på en tågperrong där varken hon eller han brukade vara. Hennes väskas innehåll åkte ut, och han hjälpte henne att plocka upp det. Vem tror ni att det var? Raggaren såklart. Hon berättade att hon i hela sitt liv sökt efter det hon hade från början, och att han var så rätt.
Jag tror att vi är menade att passa med en person, och att vi på ett eller annat sätt hamnar tillsammans i livet, oavsett vilken väg vi väljer. Och ibland kanske vi inte förstår att det bästa för oss är det som vi har rakt framför näsan.
Kan man inte säga såhär då, 2009 kunde blivit bättre, men jag får se till att 2010 blir ännu bättre, och 2011 blir bättre än det. Det är lätt att säga "hoppas nu inte att 2010 blir samma skit som 2009" för då blir det säkert så.
Jag tycker att 1990 var ett bra år, för då fick jag ett rosa Barbiebadkar på min födelsedag. Så lite som behövs för total lycka. Dessutom var jag säkert ihop med en eller tre killar i klassen med, trots att jag hade en rosa rosett på mina plastbågar, som direkt skar sig till hockeyfrillan.
2009 har varit helt grymt därför att:

1. Jag firade min första dag på året på min egna altan.
2. Jag har varit frisk.
3. Jag firade tvåårig bröllopsdag, och är lika kär som på bröllopsdagen.
4. Vi reste i Sverige och hade det jättemysigt.
5. Tandläkaren är avverkad.
6. Jag hade en jätterolig roll i en teaterfars.
7. Jag har varken klåda, huggormar på tomten eller kraftledningar över min säng.

Jag tillhör en av dem som tycker att bärandet av burka bör vara otillåtet i Sverige. Precis lika olämpligt som om jag skulle åka till Iran eller Pakistan och sola topless. Generellt så är jag ganska kritisk till invandringen. Jag tycker att alla människor är lika värda, men att alla inte får rätt förutsättningar och möjligheter, vilket oftast inte är den enskilda individens val.
Det kan inte vara lätt att komma till landet lagom. Hur ska en kille från ett annat land veta att det inte passar sig att gapskratta högt på bussen? Det tycker vi svenskar är störande. Herregud, man kan ju vara glad, men man får bara vara lagom glad, och man kan ju absolut inte gapskratta! Hur ska man veta att det kan anses störande att sjunga glatt i en matbutik? Musik som är så fint. Nejdå, om man gör det, så är man säkert knäpp.
Jag tycker att vi svenskar kan lära oss en väldig massa av andra länder. Våga röra på våra kroppar, våga tala med främmande människor, våga äta mat som inte är svensk köttbulle. Men jag tycker också att vi skall skippa
moskéer, sluta titta på barnen i skolan som äter fläskkött och anse att de är smutsiga, och låta oss dansa runt midsommarstången till hissad blå-gul flagg.
Vi är inte lagom. Vi är bara trista och oroliga att prova något nytt. Om jag bjuder på haj och väljer dresscode hawaiikjol på nästa fest, kommer någon då? Troligtvis inte, det är alldeles för utsvävande.
Falukorv och gymnastikskor då? Säkert.
Jag är lika lagom själv, och funderar på att ta ut svängen någonstans. Jag kanske ska skippa lunchen och i stället sjunga Dirty-dancing låtarna för full hals ute på gatan. Så kan ni hämta mej på Skånegatan sen :-)

Korven, syltan och pepparkakorna fick hittills ligga i trädan, medan vi i söndags sysselsatte oss med annat fruntimmersgöra. Man kan tro att en kastrull med knäck som enligt receptet skall kokas i 15 minuter, även ska koka i 15 minuter trots att man gör tredubbel sats. Eller i alla fall i 45. Så är inte fallet. Söndagens knäckkok tog närmare tre timmar. Första plåten blev för lös, de två i mitten blev sådär ljusa, sega och perfekta, och den sista blev aningen för hård. Den övriga halvan av koket hällde jag ut på en stor plåt för att klippa i bitar, men det resulterade i en kaka som inte lossnade.
Ukke gjorde Rocky Road och nougatflakes, och Jen gjorde kola som några svordomar senare inte heller hade stelnat.
Att Jens bak gick åt pipan kan jag förstå. Hon är en ung snärta som ränner på barer i tid och otid, och dricker Bloody Mary och bär smink. Men att inte mitt blev perfekt, jag som mer eller mindre är hemmafru nu, med lugna hemmakvällar och skogspromenader, det är för mig alldeles främmande!
Fem timmar senare på kvällen, hade vi  trots allt ett par fyllda burkar var, med julens läckerheter.
Nu har jag bara ett kilo marsipan kvar i skåpet som skall bakas ut, och det gör ju en köksa på bara ett schvung.
Alternativ två är att gå upp på nätterna och skåpäta lite.