skoglundskan

Jag har kommit på varför jag inte tycker om större städer. De saknar äkta leenden. Ingen människa hinner le åt någon i kön eller i mataffären.
För ett par veckor sedan hade vi ett jobb när nya Willys i Sisjön öppnade. Det är helt ofattbart att en mamma med två små frusna barn orkar köa i två timmar för en julmust till priset av fem kronor. Och när hon dessutom var nästan framme och snuddade på Aladdin-asken för 25 spänn, så poppade en liten groda ur hennes mun. Det var uniformens fel att hon köat, att hennes barn frös, och att hon kanske inte skulle få någon billig Aladdin-ask. Hon hade behövt ett äkta leende.
Om jag kliver in i den lokala lanthandeln i Pilkalampinoppi, så är jag övertygad om att ett äkta leende möter mig i kassan. Ett leende av lugn och harmoni. Och kort därefter så vet hela byn att jag är där, för att även de ska kunna ge mig av sina leenden.
Många människor är nog rastlösa i dag efter julafton. Mellandagsrean lockar. Kanske också du ska ut och slita i en billig tröja tillsammans med några andra? I så fall måste du lämna ditt leende hemma. Ingen människa går på mellandags-rea och drar på smilbanden, det är oklädsamt och tillhör inte traditionen.
Jag håller mig hemma och fortsätter att njuta. Granen luktar så gott, hyacinterna likaså. Snön krasar under fötterna, och glöggen smakar bättre än någonsin. Åh vad jag trivs!