skoglundskan

.

...klev i går in genom vår dörr. Efter två veckor i Thailand, var de snyggare än någonsin. Ååå om jag ändå kunde få vara lika brun. Man blir så otroligt mycket snyggare och färggrannare.
De verkade gilla sina rum som vi har stylat "a la homestyling". Några småsaker saknas, men vi kan bara inte handla allt på en gång.
I går innan jag skulle hämta Miss C i skolan, så hade jag tjugo minuter till övers för julklappshandling. Jag visste innan vad jag skulle ha, och vips, så var allt klart. Jag har ju skrivit här innan att vi egentligen inte skulle ha några juleklappar i år, men nu blev det något litet till var och en i alla fall. Om det glädjer andra, då glädjer det mig.

Jag är så sugen på att festa. Dricka drinkar och dansa limbo. Fnissa in på tjejtoan med en väninna, och bara flabba för att man är så packad. Det är precis vad jag vill. Kanske jag kan få med mig någon ut i juldagarna, som gillar att dansa och shotta. Och halv tio får Mike hämta mig för att jag står och spyr i en rabatt någonstans :-) Jag har helt enkelt inte vanan inne.
I lördags när Mike kom hem satt vi på köksgolvet och skrattade. Han var såpass att han berättade samma sak tre gånger, och dagen efter ännu en gång. Jag tog två glas vin snabbt, för att hamna på ungefär samma nivå. Det blir roligare så.

Årens två av tre julbord är avklarade. God sill och lax, god knäck. Jag åt säkert femton knäck, och tog dessert tre gånger. Inga köttbullar, inga korvar. Bara sillabitar och knäck. Det återstående är på Önnereds brygga nästa vecka, vid lunch.
I morgon är det Lucia. Jag ska lussa för Mike innan han åker till grabbarna på julfrukost och julshopping. På förmiddagen ska jag hämta Syster H och åka hem till mitt  barndomshem, och baka julbak. Mamma har förberett till klockan elva.
Lilla Ingrid fyllde ett år i går. I morgon ska vi gratta henne.Vad önskade man sig egentligen när man var ett? Ingen minns, men något vill man nog alldeles bestämt ha mer än något annat.
När jag var ett år firade vi jul på Räntmästaregatan. Paketen var det som var fascinerande med sina granna papper och snören. Det var nog själva presenten i sig som var rolig.

Jag avslutar dagens inlägg med en kommentar från min kollega:

- I Spanien ska jag dricka vin, knulla och bada.

I går hämtade vi mitt piano som jag fick när jag var tio år. Ett Weinbach som behöver stämmas. Tyvärr är fingrarna stela och ringrostiga, det var ett år sedan jag spelade sist, förra julen. En timma för mig själv, så flyter det på som rinnande vatten igen. Det här är för mig total tillfredställelse av den kreativa sidan. Många målar tavlor, andra snickrar möbler för att få utlopp för just den ådran. Pianospel, det är min grej det.
I låg och mellanstadiet hade vi ett piano i biblioteket. Varje rast gick jag förbi för att se om det var öppet. Och då spelade jag... "Blommor i sitt hår" och "Tusen bitar" som mest vad jag minns. På hela skolan sjunger spelade jag "Tusen bitar" vid ett tillfälle, och mina kompisar sjöng.
Att ta lektioner var mardrömmen. De dödade min fantasi. Mitt gehör vill tillåta mig att spela det som känns i kroppen. En låt jag hört på radio, eller som jag har i huvudet. Pianofröken ville att jag skulle spela Mozart och annat klassiskt tjafs. Jag ville spela modernt. Inte en enda gång under alla år som mina föräldrar betalade pianolektionerna, så hade jag gjort pianoläxan. Inte en endaste. Lärarna trodde nog att jag inte ville. Helst av allt ville jag slänga ut dem och få spela fritt för mig själv.

En kärra ved fick vi staplat i går med. Det är så härligt med kroppsarbete. En krispig vit kväll, med doft av skog och eld.

I kväll är det julbord nummer två denna veckan. Väldigt roligt att få träffa alla kollegor. Jag hade tänkt att klä ut mig till tomte på kvällens arrangemang, men något sa mig att det får vara nog med utspökningar för ett tag. På lördag ska jag däremot lussa för min underbara man. Tillbaka önskar jag mig att han, när han kommer hem lite halvpackad på lördag kväll, tomtar för mig som Johan Ulvessons stupfulla tomte i "Ogifta par".

Sänder en tanke till er The Brothers of Claeson. En tung dag för oss. Love you!

På landet kan det göra det. Jag har glömt av hur det var att bo på landet. Förr var det vardag att rida i kolsvart mörker varje kväll. Jag galopperade barbacka på vintertäcket, utan att ens höja på ögonbrynen. Jag körde den tunga skottkärran full med gödsel i lervälling, den körde fast massvis med gånger, men det gick. Och det var mörkt då med.
Varje kväll innan jag gick och la mig, gick jag ut och sa godnatt till min älskade vän, som stod i skenet av en ytterlampa, och kikade ut över nejden. Han hade en halv dörr, och kunde stå och titta ut, min pålle.

I morse satt det en liten katt på altanen, och kikade in genom fönstret på Ozzy som låg sovandes innanför. Ozzy märkte den inte. Eftersom fönstrena går ända ner till golvet, så kunde den se in riktigt bra. Och den satt där länge. Om inte hund och katt hade varit som hund och katt, så hade jag bjudit in den på lite frukost.

Nu är jag tillbaka i mörkret. Och jag kommer att vänja mig, men det tar nog tid. Efter nästan nio år i stan, i Lundby, och nära Bergsjön, så vore man en tok om man inte var rädd för mörkret, eller i alla fall uppmärksam.
Vi kommer nog snart att vänja oss. Den gamla jag säger att tårgas och slagträ borde vara årets investering. NEJ NEJ. Jag bor på landet nu. Bland hästar och traktorer. Där möter man som bäst en älg i skogen. En väl fungerande ficklampa får bli min julklapp till mig själv.
Mike ska få en Ford Mustang, fast det vet han inte om ännu, så det är bäst att jag inte skriver det här ;-)

Jag måste bara skriva  en liten rad om tjocka morsan på Ikea i går. Framför mig i kön står en tjej i min ålder, bred om röven, med en tvillingvagn och en kundvagn. Ena barnet i vagnet har skitit på sig, för det stank blöja, eller så samlade hon på blöjor i vagnen, vad vet jag.
När hon har packat upp sina saker på bandet, så är hälften av prylarna sådant som hennes barn har lagt dit. Dem vill hon inte ha, så hon låter dem ligga i vagnen, som hon låter stå kvar framför mig.
När hon ska betala, finns det inga pengar på kontot. Människan tar fram mobilen, och börjat att ringa runt efter någon som kan föra över pengar till henne. Kön växer.......

Lika jobbigt var det på Jysk på Backaplan när jag skulle lämna tillbaka en pryl på lunchen i går.
Redo att betala står en man i gula gummistövlar, mössa och flaskbottnar. Han talar högt och ljudligt i affären till kassörskan:
- Kan du se om dessa gardinerna passar till gardinstången?
- Vi har bytt ut alla fönster i vårt hus nu.
- Kanske grått hade passat bättre?
- Om de inte passar, så vet jag var du bor. Eller ja, jag vet inte var du bor, men jag vet var du jobbar om man säger så...
- Har du hört den om han som skulle sluta röka? Jasså inte...
- Kan du ta det på kredit? Nähä, tur att jag hade kontanter på mig då.

Phu tänker jag som andren i kön IGEN. Är det slut nu?...Nää. Han tar ett steg tillbaka:
- Du, vilken leveranstid har ni på möbler?
- Kan man få en katalog med sig?

Missade han oss övriga fjorton som köade bakom? Jag har tjocka glas i mina brillor, men med hans glas kan vi väl ha varit omöjliga att missa? Eller?

Oh lord. No more shopping please.

Jag åkte förbi Ikea på vägen hem. Hittade endel, mest sånt som vi inte skulle ha. Det vi behöver fanns inte, och det vi inte behöver, fanns det endel av. Konstigt nog så slinker det alltid ner några saker, samma saker i min vagn varje gång jag handlar. Värmeljus är en sån sak. Det hade varit roligare om det slunkigt ner en trombon, eller en coctail.

Jag har funderat på att skapa en drömbok. Jag drömmer så förbannat mycket. Och jag kommer i håg det mesta så väl.
Kanske jag kan roa någon när jag tar fram boken, och läser några rader till glöggen.
Här kommer två smakprov från de senaste nätterna:

Fredag:
En skåpbil krockar med en mindre bil på Landavägen. Jag säger åt dem att det var jädrigt onödigt att krocka just där. En av dem som krockat är läraren som jag hade på kursen i självskydd nu senast. För att slippa undan, tar jag en Rotweiler under armen, och åker linbana i elledningen i svängen ut över åkrarna. När jag landat är det så dyigt, att jag fastnar upp till låren. Sedan vaknar jag.

Dröm 2:
Pappa säger åt mig att jag har ett flera centimeter långt hårstrå på hakan.

Söndag:
Jag är på besök på ett sjukhus. Hissarna på sjukhuset består av små hinkar som man får sätta sig i. Hinkarna har en klisterlapp med vilken våning de åker till. Det är enormt högt i tak, flera våningar, och massvis av hinkar som åker upp och ner. Fru Andersson som jobbar på sjukhuset, passerar mig i en hink påväg till sin våning.

Jag inser när jag läst detta, att jag inte är någon frisk människa. Eller har jag för mycket fantasi, som jag behöver göra av någonstans?

Time to sleep...