skoglundskan

I går hämtade vi mitt piano som jag fick när jag var tio år. Ett Weinbach som behöver stämmas. Tyvärr är fingrarna stela och ringrostiga, det var ett år sedan jag spelade sist, förra julen. En timma för mig själv, så flyter det på som rinnande vatten igen. Det här är för mig total tillfredställelse av den kreativa sidan. Många målar tavlor, andra snickrar möbler för att få utlopp för just den ådran. Pianospel, det är min grej det.
I låg och mellanstadiet hade vi ett piano i biblioteket. Varje rast gick jag förbi för att se om det var öppet. Och då spelade jag... "Blommor i sitt hår" och "Tusen bitar" som mest vad jag minns. På hela skolan sjunger spelade jag "Tusen bitar" vid ett tillfälle, och mina kompisar sjöng.
Att ta lektioner var mardrömmen. De dödade min fantasi. Mitt gehör vill tillåta mig att spela det som känns i kroppen. En låt jag hört på radio, eller som jag har i huvudet. Pianofröken ville att jag skulle spela Mozart och annat klassiskt tjafs. Jag ville spela modernt. Inte en enda gång under alla år som mina föräldrar betalade pianolektionerna, så hade jag gjort pianoläxan. Inte en endaste. Lärarna trodde nog att jag inte ville. Helst av allt ville jag slänga ut dem och få spela fritt för mig själv.

En kärra ved fick vi staplat i går med. Det är så härligt med kroppsarbete. En krispig vit kväll, med doft av skog och eld.

I kväll är det julbord nummer två denna veckan. Väldigt roligt att få träffa alla kollegor. Jag hade tänkt att klä ut mig till tomte på kvällens arrangemang, men något sa mig att det får vara nog med utspökningar för ett tag. På lördag ska jag däremot lussa för min underbara man. Tillbaka önskar jag mig att han, när han kommer hem lite halvpackad på lördag kväll, tomtar för mig som Johan Ulvessons stupfulla tomte i "Ogifta par".