skoglundskan

På landet kan det göra det. Jag har glömt av hur det var att bo på landet. Förr var det vardag att rida i kolsvart mörker varje kväll. Jag galopperade barbacka på vintertäcket, utan att ens höja på ögonbrynen. Jag körde den tunga skottkärran full med gödsel i lervälling, den körde fast massvis med gånger, men det gick. Och det var mörkt då med.
Varje kväll innan jag gick och la mig, gick jag ut och sa godnatt till min älskade vän, som stod i skenet av en ytterlampa, och kikade ut över nejden. Han hade en halv dörr, och kunde stå och titta ut, min pålle.

I morse satt det en liten katt på altanen, och kikade in genom fönstret på Ozzy som låg sovandes innanför. Ozzy märkte den inte. Eftersom fönstrena går ända ner till golvet, så kunde den se in riktigt bra. Och den satt där länge. Om inte hund och katt hade varit som hund och katt, så hade jag bjudit in den på lite frukost.

Nu är jag tillbaka i mörkret. Och jag kommer att vänja mig, men det tar nog tid. Efter nästan nio år i stan, i Lundby, och nära Bergsjön, så vore man en tok om man inte var rädd för mörkret, eller i alla fall uppmärksam.
Vi kommer nog snart att vänja oss. Den gamla jag säger att tårgas och slagträ borde vara årets investering. NEJ NEJ. Jag bor på landet nu. Bland hästar och traktorer. Där möter man som bäst en älg i skogen. En väl fungerande ficklampa får bli min julklapp till mig själv.
Mike ska få en Ford Mustang, fast det vet han inte om ännu, så det är bäst att jag inte skriver det här ;-)