skoglundskan

Något som berör de flesta är att finna en vän att dela livet med. Rose DeWitt Bukater och Jack Dawson, Romeo och Julia, Rosalind och Orlando, Reine och Mimmi. En livskamrat som du ska älska i nöd och lust.
Först måste betet ut på kroken. Och för att få någon på kroken så förskönar man säkert sig själv lite grann. Man låter bli att fisa högt när man ätit klart, man rapar inte ljudligt, och man berättar inte att man just hyvlat bort långa grova strån i från arnhålan. Man ska vara rolig, lättsam, käck, fräsch....bla bla bla.
När man sedan kommer underfund med att man har svårt att äta, sova och koncentrera sig, för att den nya vännen upptar alla ens tankar, så ska man vara tillräckligt klar i skallen för att inte bara sitta på en romantisk middag och säga, -Döööh?!.
Väl i den skära dimman så kommer också rädslan. Att våga utelämna sina allra innersta tankar, och sina fel och brister. Att bli älskad trots sina udda vanor och tokiga beteenden. Skräckslagen för att bli lämnad om man röjer dem, men samtldigt så befriande att tillåta sig att dela dem med någon.
Rädslan av att våga älska någon som man är så rädd att förlora.
Jag älskar dig känns i bland så futtigt. Som att de stora orden inte räcker till.
Det är alltså detta som är hemligheten bakom kärlekens storhet.

Är det inte fantastiskt att den jag vill ha vill ha mig? Sannorlikheten borde vara ganska liten. Jag är lyckligt lottad.