skoglundskan

Då var jag här igen en snabbis. Det är så fullt upp hela tiden på sommaren, så någon datoraktivitet hinner jag knappast med. Idag ligger jag dock i sängen, för det regnar ute, och två nätter i rad har jag varit hemma efter två, så jag är tröttttt.
I går var det Åsa-kalaset. Det låter inte mycket för världen, men jädrans vad mycket folk det var. Jag uppmanar verkligen alla mina singelvänner att följa med nästa år. Och alla andra vänner med för den delen.
I går spelade vi den näst sista föreställningen på Tjolöholm. Tidningarna har varit aktiva i år, och responsen har varit maxad. Jag är otroligt stolt över en av mina bästa insatser som nuckan Ing-Britt. I fredags var Krister Claesson, Mr. Fars himself, och hans son Lars och tittade på oss. Lars skriver numera alla manus till Vallarna. Jag pratade lite med dem, och måste erkänna att en av mina största drömmar är att få spela med dem på Vallarna och Lisebergsteatern ett år.
En sak som jag inte kan släppa är alla dessa skriverier om amatörer. "De lokala amatörerna från trakten...". Vem har frågat mig vad jag jobbar med? Jag har spelat teater i hela mitt liv, och har en treårig utbildning i samma ämne. Är det att vara amatör? Ok, inte mig emot, men vad har i så fall ett proffs? Flera i min ensemble lever på teatern, och det är väl inte att vara amatör? Det är på något sätt som att det blir bättre om vi är amatörer, som att det ska vara lite i all enkelhet. Vi är kanske inte fullblodsproffs som spelat in filmer i Hollywood, men amatörer... nä, det håller jag inte med om.
"Annika Skoglund från Anneberg" står det under en bild. Som att de plockat upp mig borta vid pendeln, och låtit mig vara med och spela lite.
Jag fick så bra recensioner i en tidning, "Skoglund har ett fantastiskt minspel och kroppsspråk. Hon visar verkligen vilken skicklig och proffsig skådespelare hon är".
Ska jag sluta med flaggan i topp? Icke. Men däremot skulle jag vilja producera något eget.

Upp och hoppa, dax att leta lite kantareller...