skoglundskan

Mike och jag har börjat träna, och det är med tröttblandad förtjusning. På vägen dit är man seg och vill inte alls, men när man kommer där i från så är man stolt, härligt mör i kroppen, och alldeles fylld av energi.
Core passar bra, och när han har byggt upp diskbråcket kanske vi kan börja med det som jag tycker är allra roligast. Boxing.
Core betyder kärna, och på passet är det inte helt ovanligt att det används ord som man inte nöter ut vanligtvis. Bål, diafragma och bäcken.

I lördags åkte vi tåg och spårvagn till festen. Då känner jag hur hjärtat börjar att slå fortare, och pulsen ökar. Gänget med fyra grabbar på tåget utstrålade "håll i din plånbok". Bakom oss på spårvagnen kom det på några fulla killar som satte sig bredvid ett par tjejer som skulle på tjejmiddag.
-Ska ni snacka kuk? undrade den ena.      
- Har du någon rabbit? frågade den andra.
Framför oss satt fru och fru champinjon med varsin hemvirkad basker i fluff-garn. Vi gick av bakom dem och nynnade "har du sett herr kantarell"...
Om jag får barn, så kommer de inte att få leka i stan. Det kan omöjligt gå bra för dem. Jag vet att jag är en lantlolla, men hellre slagsmål med knytnävarna och en flaska hembränt på en bygdegårdsfest, än en haschcigg i tunneln till Nordstan.
Mike gav mig en hint om att jag beter mig som en tant. Och det stämmer verkligen.