skoglundskan

Aldrig förr hade hon känt sig så övertygad. Det här var vad hon ville. Han var precis det som hon hade letat efter i hela sitt liv. "Jag måste berätta", tänkte hon för sig själv. "Jag kan inte gå runt och låtsas längre."
Redan när han flyttat in hade hon kikat på honom över gatan. Han såg så otroligt snäll ut. Som en typiskt käck familjefarsa. Han var alldeles lagom lång, lagom i kroppen, lagom i håret. Så jävla svensk. Alldeles lagom.
Men det fanns något mer där. En utstrålning som få killar över trettio hade, utan att vara desperata. En utstrålning som sa "jag är snygg, medveten och snäll." Snäll är också så himla lagom.
Hon slängde halsduken över axeln och promenerade hemåt. Det var dax nu. Dax att släppa bomben och berätta. Hon kunde inte hålla det inom sig längre...


Vill ni läsa mer? Haha, det får ni inte. Ni får vänta tills hela boken är klar :-)