skoglundskan

Det är så jävla jobbigt att vara bonusmamma. Å jag är ingen mamma, utan försöker att hålla en relation och distans som en vuxen att ta ansvar och vägleda barnen ut i livet. Lite från mina egna erfarenheter, min uppväxt, och lite från andras.
Vart jag än vänder på huvudet nu, så finns det någon som har problem med relationen till sitt ex, eller till sitt barn. Ingen vill skilja sig, och ändå är det vanligare än någonsin.
Jag vill till exempel att Lilla Bocken Bruce ska ha det så bra som möjligt. Jag vill förklara för honom att tjatet och gnället är för att han ska lära sig i den mänskliga skolan. Och ändå upplevs inte detta alltid så positivt. Jag minns själv hur tjatet gick, och min mamma tycker fortfarande att jag inte ska klä mig för kallt, eller äta mer, trots att jag är 29 :-D.
Om jag och hans mamma hade haft en enda värdering lika, så hade han klarat sig fint. Å det är jag som ska vika undan, eftersom jag bara är en mamma i plast. En reserv. Det är helt ok om den riktiga mamman bryr sig, men i detta fallet är han inte värd ett endaste korvöre. Och det enda jag kan göra är att borsta av mig och gå vidare, och tänka på allt som är bra.

Det blev ett tungt inlägg detta, men It´s time to move on. Vi har gjort vad vi kan, och nu får det räcka. Hoppas att det kommer att gå bra för alla ändå i slutändan av det liv vi har, som bara går och går.
Nästa år, när jag har fyllt 29 igen, så ska jag vara ännu lyckligare än vad jag är idag. Om det ens är möjligt.