Jag är finansbankir. Vad är du?
I går ringde min vän Cic och undrade om jag hade anmält mig till vårens klassfest. Nää, helt ärligt så har jag inte det.
Flera av mina barndomsvänner ser på tiden från högstadiet med blandade känslor. Vill man verkligen träffa dem som kastade isbollar i nacken på en när man skulle gå till Bamba? Eller dom som var så fina och märkvärdiga, som bodde fyra personer i en trea i Kungsbacka, som man såg upp till. En gård på landet var ju rena skammen. En trea i stan, det var pondus det. Tänk om man bara visste då, det som man vet idag :-)
Hur som helst så kom vi fram till att det är många av våra gamla kompisar från landet som kommer. Och dom vill vi gärna träffa. Så beslutet blev att vi nog går dit ändå.
Visst hade det varit skoj att spexa lite. Klä ut sig till den Annika som jag var 1994. Med min storblommiga kjol som jag har visat på kort här på bloggen, och en jeansskjorta, och mina glasögon med plastbågar. Och när kvällen är slut så ber jag discjockeyn att spela "Oh mama" med Lili och Sussie, och vi dansar som aldrig förr.
Nä, nåt raffigt måste jag ha. Nåt som visar vem jag är. Att jag är den som har lyckats bäst. Vilka byxor har man för att visa det? Eller kanske kjol? En snygg topp betyder framgång. Och kanske ett par svindyra skor.
För det är väl det som klassfester handlar om? Att mäta vem som har lyckats bäst i livet.
Eller ska jag kanske svepa in lite sent och svettigt i nån aerobic-outfit. Och låtsas att jag tränar som fan, och bara snabbt hann slinka in i förbifarten när jag ändå var ute och tränade till Göteborgs-varvet? Det är pondus, att vara fit och träna.
Nej, nu vet jag. Jag tar mina svarta joggingbrallor, och min röda fleece-tröja som jag alltid går i hemma, och så tar jag med hunden, och min man. Så hälsar vi , och åker hem efter det. Då trivs jag som allra bäst. Fy fan vad sorgligt. Eller är det sorgligt att trivas bäst hemma? Det kanske är det som är lycka och framgång. Jag är i alla fall väldigt lycklig i mina joggingbyxor.
Det ska bli jätteskoj att gå på klassfest och gå ut i Kba. Svänga på höfterna och dricka paraply-drinklar. Det ser jag fram emot!
Flera av mina barndomsvänner ser på tiden från högstadiet med blandade känslor. Vill man verkligen träffa dem som kastade isbollar i nacken på en när man skulle gå till Bamba? Eller dom som var så fina och märkvärdiga, som bodde fyra personer i en trea i Kungsbacka, som man såg upp till. En gård på landet var ju rena skammen. En trea i stan, det var pondus det. Tänk om man bara visste då, det som man vet idag :-)
Hur som helst så kom vi fram till att det är många av våra gamla kompisar från landet som kommer. Och dom vill vi gärna träffa. Så beslutet blev att vi nog går dit ändå.
Visst hade det varit skoj att spexa lite. Klä ut sig till den Annika som jag var 1994. Med min storblommiga kjol som jag har visat på kort här på bloggen, och en jeansskjorta, och mina glasögon med plastbågar. Och när kvällen är slut så ber jag discjockeyn att spela "Oh mama" med Lili och Sussie, och vi dansar som aldrig förr.
Nä, nåt raffigt måste jag ha. Nåt som visar vem jag är. Att jag är den som har lyckats bäst. Vilka byxor har man för att visa det? Eller kanske kjol? En snygg topp betyder framgång. Och kanske ett par svindyra skor.
För det är väl det som klassfester handlar om? Att mäta vem som har lyckats bäst i livet.
Eller ska jag kanske svepa in lite sent och svettigt i nån aerobic-outfit. Och låtsas att jag tränar som fan, och bara snabbt hann slinka in i förbifarten när jag ändå var ute och tränade till Göteborgs-varvet? Det är pondus, att vara fit och träna.
Nej, nu vet jag. Jag tar mina svarta joggingbrallor, och min röda fleece-tröja som jag alltid går i hemma, och så tar jag med hunden, och min man. Så hälsar vi , och åker hem efter det. Då trivs jag som allra bäst. Fy fan vad sorgligt. Eller är det sorgligt att trivas bäst hemma? Det kanske är det som är lycka och framgång. Jag är i alla fall väldigt lycklig i mina joggingbyxor.
Det ska bli jätteskoj att gå på klassfest och gå ut i Kba. Svänga på höfterna och dricka paraply-drinklar. Det ser jag fram emot!
Kommentarer
Trackback
