skoglundskan

Idag har jag snuffsat på ett två veckor gammalt huvud. Det luktar så sött och gott. Som en alldeles nyuppväxt tulpanäng. Kan inte komma på något som luktar godare. Tyvärr försvann denna goda doft ganska så snabbt. Det började att puttra i bakändan, och byte var tvunget att göras två gånger. Men det är så himla gott ändå.

Innan jag besökte detta lilla knyte, så letade jag efter något att ta med mig. Leksaksaffärer är något alldeles speciellt. De är trånga och alldeles fulla med bröte. Överallt. Har man inte tänkt på att det är små männsikors affär? De borde vara på stora ytor, med små hyllor, så att alla når upp till den högsta hyllan.
Det är ju inte konstigt att man som barn blir alldeles till sig i en leksaksaffär. Och att vuxna hatar det. Så mycket att titta på! Vad ska man välja? Ett svärd? En maskeraddräkt? En tiara? Lego? Brio? Dinosaurier? Man vill såklart ha allt.
Jag provade en liten tiara. Den glänste så vackert när jag körde runt med småbilarna på golvet. Och såpbubblorna svävade ända upp till taket. Med rockringen klarade jag minst 40 varv.
Sen kom det en arg tant som sa till mig att man inte får leka med sakerna i affären. Varför inte då undrade jag? Jag måste ju prova dem.
Jag råkade paja en groda med sladd också. Och sen blev jag rädd att polisen skulle ta mig, så jag gömde mig i en pälsrock som hängde inne på damernas.
Nu känner jag att allt grötas i hop här. Var det i dag, eller när jag var liten? Tänk att det kan jag inte reda ut riktigt, för det kändes idag, precis som det gjorde då. Som vuxen tas man tillbaka till barnens värld, genom att bara besöka en affär, med tillräckligt öppet sinne, minne och fantasi.