skoglundskan

Om man bara promenerar, som jag har gjort i flera års tid, som enda motion, så sägs det slita på musklerna mer än vad det gör dem gott. Variation mellan olika motionsformer, sägs vara det bästa. I lördags började jag därför att jogga. Den första sträckan kan upplevas som en liknelse mellan magsjuka och fylla. Och det är ganska hårfint där emellan. När det har gått en tio minuter, släpper det värsta, och man känner att man kommer in i någon slags behaglig lunk. Därefter skulle jag kunna fortsätta länge.
I måndags var det dax för vända nummer två, och denna gången var det riktigt skönt. I två dagar har jag känt att beroendet har börjat krypa fram. Idag MÅSTE jag ut. Tänk att det kan komma så snabbt. Som längtan efter en cigg eller grogg för många.
På höstkanten tänker jag högt till alla som joggar i vägkanterna, kommunen igenom. Vilka totala idioter. Jogga! Fy vad trist. Och precis så trist är det, tills man har kommit över omgång nummer två, och man känner att hjärtat arbetar, svetten pärlar sig på kroppen, och låren blir fastare. Ja, kanske inte på två vändor, men väl på tio.
Om jag nu ska fortsätta med detta, så måste jag inhandla lite fräsigare löparkläder. Visst, det är ingen som ser mig i skogarna, men även en älg kan bli piggare av lite cerise som far fram.