skoglundskan

Det är inte så ofta som jag måste damma av uniformen. Och vid detta tillfället gör jag det alldeles frivilligt. Det ska vara ett enormt kändisbröllop i Göteborg, och mitt bolag står för säkerheten. Eftersom jag snart räknas till inventarierna, så blir jag tillfrågad. Kan jag tacka nej? Absolut inte! Men måste jag ha uniform? Jag vill ju ha fjäderboa och stilettklackar inför pressen. Åå jag vill så gärna stå och hålla ögonen på pressen. Kanske bli fotad tillsammans med Mick Jagger. Han kan ju förresten då upptäcka mig, och fråga om inte vi ska gifta oss. Och då svarar jag ja, skiljer mig från Mike, står ut i ett år i hans villor, för att därefter ta ut skilsmässa, så att Mike och jag kan gifta om oss och göra allt vi vill.
För det är väl inga tjejer som tänker så ytligt som mig? Har inte gubbarna kommit underfund med detta undrar jag?
Och varför skulle han vilja ha mig, en trött personalplanerare som vänder papper, med sura jympaskor. Fast jag vill inte ha honom heller, så det är ömsesidigt.
Vad skönt. Då har vi rett ut det. Jag vill inte ha Mick Jagger, och han vill inte ha mig. Ska jag kanske ringa till Aftonbladet och tala om det redan nu innan bröllopet står för dörren? Hmm, måste fundera noga. För jag är ju nästan en kändis själv eftersom jag spelar amatörteater i Kungsbacka en gång om året. Och då kommer pressen tänka "Nä men titta, där står ju skådisen från Kba i uniform, det är mycket intressantare för våra läsare än något hopkokat kändisbröllop". Och så hamnar jag i tidningen ändå. Jädrar var bra. Nu har jag tänkt klart. Väldigt smart av mej.