skoglundskan

Vad ska man egentligen tro? Förra veckan fick vi hem varsitt brev på posten. Det var från vårdcentralen, som välkomnade oss att ta den omtalade svininfluensa-sprutan. Eftersom vården vet vad de talar om, så borde min reaktion vara "naturligtvis skall jag vaccinera mig". När det gäller såhär stora saker, så kan jag inte bara göra, utan att först läsa på. Så jag började att surfa runt om vad vaccinet egentligen innehåller, och vad det gör med kroppen.
Vaccinet innehåller bla. hajfett och kvicksilver. Alla forskare vet att kvicksilver är skadligt för kroppen. Det var därför så många fick byta ut sitt amalgam för några år sedan. Tyvärr har man framställt vaccinet på väldigt kort tid, eftersom landet kräver ett skydd åt alla.
Gravida kvinnor rekommenderas att gå före i kön. Vad jag kan förstå så går samtliga tungmetaller i kroppen direkt till fostret, och kan skada det. Vad gör i så fall kvicksilver med fostret? Bortser man från detta när en ny infuensa står i fokus? Svininfluensa kan göra mycket skada, men vet vi egentligen hur det blir?

Jag tror att om man i normala fall tar mycket medicin, så har kroppen svårt att stå emot en infektion. Och det är väl inte så konstigt egentligen. Om man tar ett piller för minsta lilla hela tiden, ja då får ju inte kroppen en chans att ta hand om det själv. Så självklart kommer man inte att ha motståndskraft när svininfluensan väl slår till. Kroppen behöver ju hjälp för att ta hand om det.
Om man satsar på ett starkt immunförsvar, så tror jag att man kommer långt. Jag vet att jag inte alls är expert
inom området, men jag har i alla fall läst mig till ett beslut. Och svaret blir Nej till spruta, solidarisk eller inte.

Kära Gud, 

Kan du inte skicka kläder till alla dom fattiga tanterna i pappas dator.

Amen

”Vem fan vill ha en rynkig trettio plussare med katt och halvtidsjobb?” Xx suckade tungt och tog en klunk av vattnet från flaskan som hon släpat runt på hela dagen.
”Men det var ett jävla gnäll”, svarade xx. ”Sälj kattfan på auktion då, om det sänker dig. Han river ju ändå bara sönder dina stödstrumpor och virkade dukar.” Hon brast ut i ett gapskratt, och höll på att sätta halstabletten i vrångstrupen på köpet.
De hade känt varandra sedan xx frågat om hon ville gunga med henne på ”gungande grenen” i ettan. Gungande grenen satt på en tall utanför ett hyreshusområde, och nästan varje gång som barnen gungat på grenen, så ringde en av damerna från lägenheten mitt emot till skolan och klagade. Det kanske var just den där tallkvisten som gjorde att de blivit så sammansvetsade. De förstod snabbt att de var av samma skrot och korn. De fick inte, så därför var det extra spännande.
I sjuan hade de stulit cigg från xx pappa. De tänkte att om de öppnar paketet i botten, så kommer han inte att märka något. I soprummet stod de och bolmade, och skyllde på alla andra om någon skulle fråga.
”Det där var inte det minsta roligt. Jag kan ju inte hjälpa att karlarna i den här hålan inte fattar att jag är den bästa.”
”Alla vet att du är bra. Det är du som är för fin för Ullaredsjeans och Volvo 740,” svarade xx. Du drömmer om någon ouppnåelig man som inte ens existerar, i stället för att se dig omkring och kanske faktiskt fastna för någon av dem.”